Erik XIV

Erik XIV. Målning av Domenicus ver Wildt.

Erik XIV, född 13 december 1533, död 26 februari 1577, var Sveriges kung 1560-1568.

Erik XIV var son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg, halvbror till Johan III och Karl IX samt farbror till Sigismund och Gustav II Adolf. Erik gifte sig i juli 1567 med Karin Månsdotter (1550-1612). Han avled, troligen förgiftad av sin bror Johan III, efter att ha suttit inspärrad vid Örbyhus slott i norra Uppland.

Barn- och ungdomsår

Erik XIV föddes på Stockholms slott klockan 9 på morgonen den 13 december 1533. Före två års ålder förlorade han sin mor, och innan han ännu fyllt tre hade han fått en styvmor, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud).

Erik fick en ytterst god uppfostran. Hans förste lärare blev den lärde tysken Georg Norman, vars tjänster dock snabbt behövdes på andra håll inom den svenska statsförvaltningen. Han ersattes av den franske kalvinisten Dionysius Beurreus, som även undervisade Eriks bror Johan, och verkar ha varit uppskattad av båda. Erik nådde höjden av sin tids bildning: han hade utmärkta insikter i främmande språk och matematik, var väl bevandrad i historia och skrev med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken och logiken. Han var även välbevandrad inom astrologi. Han var dessutom en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade (luta) väl samt kunde teckna skickligt. Framträdande dåliga egenskaper hos Erik var hans koleriska och misstänksamma läggning, vilket även uppvisades av såväl hans far som hans bröder.[1]

Från det att Erik började uppträda offentligt, kallades han ”utvald konung” (efter riksdagen i Stockholm 1560, ännu före faderns död, Sveriges ”arvkonung”). År 1557 fick han i förläning Kalmar och Kronobergs län samt Öland (vartill 1559 kom Tjust) och höll därefter sitt hov i Kalmar. Där fann bland andra Jöran Persson, som blivit förvisad av kung Gustav från hans hov, en tillflykt och lade grunden till sitt inflytande. Efter att Erik 1558, mot faderns vilja och i samarbete med sin broder Johan, genom först Beurreus och sedan genom Nils Gyllenstierna, givit sig på giftermålsförhandlingar med drottning Elisabet av England, blev förhållandet mellan fader och son mycket spänt. Fastän han inte uppmuntrades mycket av henne, fortsatte Erik – stundom under utbrott av vildaste svartsjuka (jämför Robert Dudley) – sitt frieri (fastän han 1562 fick rent avslag, uppvaktade han henne ännu 1565 med kärleksbrev). Han stod i begrepp att själv fara över till England, då faderns död (29 september 1560) fick honom att för tillfället inställa resan.

Denna artikel använder sig av material från Wikipedia.

En kommentar till “Erik XIV”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

13 − nio =