Avsatt och fängslad


En riksdag förklarade 1569 att Erik XIV och hans ätt förlorat sin rätt till Sveriges krona och att Erik skulle hållas ”i fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring”. Erik hölls därefter fången på Stockholms slott (september 1568-juli 1570), Åbo slott (juli 1570-4 augusti 1571), Kastelholms slott (augusti-november 1571), Gripsholms slott (november 1571-juni 1573), Västerås slott (juni 1573-hösten 1574) och Örbyhus slott (hösten 1574-februari 1577). Under fängelsetiden återföll Erik emellanåt i psykisk ohälsa.

Anledningen till det täta ombytet av vistelseort låg i de sammansvärjningar till Eriks förmån, som tid efter annan (1569, 1574, 1576) upptäcktes och som väckte oro och stark misstänksamhet hos Johan, vilken efterträtt Erik på tronen. Denna oro yttrade sig ännu påtagligare i Johans beslut att döda Erik. Redan i januari 1572 framhöll Johan för sin bror Karl att detta var nödvändigt. I flera nästan lika lydande brev (1573, 1574, 1575, 1577) gav han Eriks fångvaktare utförliga instruktioner om hur Erik skulle dödas om försök gjordes att befria honom, och 10 mars 1575 underskrev två riksråd (däribland Bengt Gylta) och de förnämsta prelaterna en formell dödsdom över Erik. Den 26 februari 1577 avled Erik. Författare från slutet av 1500- och från 1600-talet har ingenting märkligt att berätta om Eriks död. Samuel von Pufendorf (”Continuirte einleitung”, tr. 1686) omnämner för första gången i tryck att Johan beordrat Eriks avrättning medelst gift (antagligen hämtade han uppgiften ur Johannes Messenius’ ”Scondia illustrata”, som då endast var tillgänglig i manuskript). De flesta historiker från 1700- och 1800-talen vidhöll denna uppgift. Senare författare ansåg, vissa på grund av de skriftliga källorna, andra av medicinska skäl, att Erik dött en naturlig död. Vid en gravöppning i slutet på 1950-talet undersöktes dock Eriks kvarlämnade stoft, och betydande mängder arsenik hittades i kroppen. Efter att ha utfört ingående textilhistoriska, kemiska och medicinska analyser kom man fram till att ”fynden i sin helhet ger … fullt stöd för antagandet att Erik XIV blivit förgiftad med arsenik”.

Hans stoft förvaras i Västerås domkyrka.

Erik XIV:s författarskap

Under fångenskapen, vilken Karin Månsdotter delade till juni 1573, sysselsatte sig Erik med litterära arbeten. Han utförde en (numera förlorad) översättning av Johannes Magnus Svea och Göta krönika och fortsatte med sina latinska dagboksanteckningar (de som fördes under fångenskapen är dock alla förlorade). Dessutom skrev han bland annat omfattande anteckningar i kanterna och på otryckta blad i ett exemplar av Sabellicus’ ”Opera omnia”, delvis med en spetsig träpinne och sotvatten. Dessa anteckningar, som förvaras i Kungliga biblioteket i Stockholm, gick till större del ut på att försvara hans regeringsåtgärder samt rätten till kronan för de barn Karin fött honom. I såväl Sabellicus’ Opera som i ett exemplar av Strabons ”De situ orbis” (i Kungliga Vetenskapsakademiens bibliotek i Stockholm) har Erik gjort en mängd teckningar (jämför vidstående två figurer), ”måhända de äldsta av någon bevisligen svensk konstnär” (Ahlqvist). Däremot är Erik inte författare till de två psalmer (Sv. Ps. 180 och 373) och den kärleksvisa (”Väl är den, som vitt från höga klippor” etc.), vilka länge tillskrivits honom.

Denna artikel använder sig av material från Wikipedia.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

fjorton − 10 =