Gustav Vasa som motståndskämpe


Stockholms blodbad
Stockholms blodbad på två scener från Blodbadstavlan. Till vänster skildras hur de två biskoparna halshuggs, och till höger hur kistan med Sten Sture kropp grävs upp för att föras till kättarbålet.

När Gustav Vasa landsteg vid Stensö udde söder om Kalmar den 31 maj 1520 var Kristian II ännu inte obestridd herre över Sverige. Rikets båda huvudfästningar, Stockholm och Kalmar, tillhörde ännu motståndarna till Kristian och Gustav blev väl mottagen av befälhavaren på Kalmar slott, Anna Eriksdotter (Bielke). Enligt Peder Swarts krönika, det vill säga Gustav Vasas egen propaganda, var knekterna i Kalmar defaitistiska och hotade att ta livet av Gustav när han manade till fortsatt motstånd. Gustav Vasa skulle därför inom kort ha flytt från Kalmar och utan framgång fortsatt att försöka uppvigla bönderna till motståndskamp. Denna beskrivning är dock inte trovärdig, eftersom Kalmar kapitulerade först tre månader efter hans flykt.

Gustav Vasa i Mora. Fresk i Vasakoret, Uppsala domkyrka.
Gustav Vasa i Mora. Fresk i Vasakoret, Uppsala domkyrka.

Gustav Vasa försökte uppenbarligen inte heller ta kontakt med de andra slotten som gjorde motstånd mot Kristian II (utöver Stockholm även Nyköping och Stegeborg). Vad han gjorde under sommaren 1520 är oklart. Kanske valde han att gömma sig i Småland i väntan på den nära förestående freden. När han fick kännedom om den befann han sig i Eksjötrakten.

Den 3 juni sammankallade Kristian II ett riksmöte i sitt läger utanför Stockholms murar för att förhandla med svenskarna. Den 5 september kom man överens, allting skulle vara glömt, alla fångar och upprorsmän skulle släppas och få amnesti. Sten Sture d.y:s änka, Kristina Gyllenstierna, som hade lett försvaret av Stockholm mot danskarna, skulle få Hörningsholm och hela Muskö i förläning. Hon lovades dessutom Tavastehus slott i Finland. Den 7 september höll kung Kristian II sitt intåg i Stockholm, där alla kyrkklockor ringde för att hylla stadens nye härskare. Det skulle dock snart visa sig att hans avsikter var allt annat än vänskapliga.
Gustav Vasa i Mora. Fresk i Vasakoret, Uppsala domkyrka.

Efter sin ankomst till Södermanland, där han i september besökte sin svåger Joakim Brahe och fick bo på Tärnö slott nordväst om Nyköping, fick Gustav Vasa veta att även Stockholm hade givit sig åt Kristian. Joakim Brahe var kallad till kung Kristians kröning i Stockholm. Förgäves varnade Gustav Vasa honom för att resa dit. Den 4 november kröntes Kristian II till Sveriges kung av den återinsatte ärkebiskopen Gustav Trolle och den 8-9 november avrättades Joakim Brahe, Gustav Vasas far Erik Johansson (Vasa) och ett åttiotal andra i Stockholms blodbad.

Gustav Vasa hade begett sig vidare till sin fädernegård Räfsnäs i närheten av Mariefred, där han nu en tid höll sig stilla. I Mariefred besökte han den gamle ärkebiskopen Jakob Ulvsson för att be om råd. Ärkebiskopen lovade att skriva till riksrådet och utverka ”en fast försäkring” till Gustav Vasa. Då, i mitten av november, nåddes Gustav Vasa på Räfsnäs av underrättelsen om Stockholms blodbad. Hans far, två av hans morbröder och flera andra släktingar hade avrättats; tre av hans systrar, hans mor och hans mormor hade kastats i fängelse i Blå tornet i Köpenhamn. Alla hans gods och gårdar har dragits in. Danskarna sökte honom i hela landet.

Gustav beslöt sig genast för att söka stöd i Dalarna för motstånd mot det danska väldet. I Dalarna hade nästan alla vapen. Där hade man lärt sig att uppror lönar sig. Gustav Vasas släkting Kettil Karlsson (Vasa) hade jagat den gamle kung Kristian I ur landet 1463 med hjälp av ett uppbåd dalkarlar. Den 25 november reste Gustav mot Bergslagen och efter några dagar var han i Dalarna.

Under de följande veckorna inträffade de närmast mytomspunna händelser som förknippas med ortnamnen Rankhyttan, Ornäs, Svärdsjö, Isala, Marnäs, Rättvik, Mora, Utmeland och Sälen. Han sägs ha jagats av fiendens utskickade och flera gånger varit nära att falla i deras händer, men alltid räddats av uppoffrande, trogna män och kvinnor, samtidigt som han länge förgäves manat till uppror (se Gustav Vasas öden och äventyr i Dalarna).

Nya underrättelser om händelserna i Stockholm fick slutligen Morakarlarna på andra tankar. De skickade två skidlöpare efter Gustav, som var på väg till Norge. De kom ikapp Gustav vid Sälen och fick honom med sig tillbaka till Mora. Till minnet av denna händelse åks varje år Vasaloppet mellan Sälen och Mora. I Mora utsåg morakarlarna och sändebud från närliggande socknar Gustav, endast 24 år gammal, till ”hövitsman över Dalarna och meniga Sveriges rike” (januari 1521). Så inleddes upproret mot Kristian II.

Gustav fick 16 livvakter som han kunde styra över, men han hade ingen flotta, inga kanoner, inga slott eller borgar. Upproret rörde sig dock söderut och hären bestod snart av mer än tusen man. Såväl Kopparbergs gruva som Västerås erövrades och plundrades och Gustav Trolle och hans 200 ryttare tvingades fly. Den upprorsrörelse, som på detta sätt utgick från Siljanssocknarna och som snart engagerade det övriga Dalarna, utbredde sig med stor hastighet till de andra landskapen. I slutet av april 1521 var Gustav Vasa herre över Dalarna, Gästrikland, Västmanland och Närke, dock med undantag av slotten. Han avböjde ett erbjudande om uppgörelse och fri lejd till Stockholm. Vid midsommartiden stod han utanför Stockholm, men hans bondehär kunde dock inte storma staden. Lars Siggesson (Sparre), som också varit gisslan hos Kristian II men som gått över till danskarnas sida, gick nu tillbaka till den svenska sidan och Gustav Vasa, liksom även Hans Brask och Ture Jönsson (Tre rosor).
Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523, av Carl Larsson (1908).

Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523, av Carl Larsson (1908).
Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523, av Carl Larsson (1908).

På en herredag i Vadstena i slutet av augusti erkändes Gustav Vasa av Götalandskapen som Sveriges rikes hövitsman och riksföreståndare. Samtidigt lämnade den regering som tillsatts av Kristian II Sverige, på flykt undan armén som slog läger i Rotebro och Botkyrka. På vintern gick befälhavaren på Stegeborg, Berend von Melen, över till Gustav Vasas sida och slottet Stegeborg föll i händerna på upprorsarmén. Emellertid dröjde det ännu till 1523 innan riket fullständigt var i Gustav Vasas händer. Brist på belägringsmateriel och krigsövat manskap gjorde att det var svårt att inta de fasta slotten. Enda sättet var att svälta ut de försvarande, en metod som kunde användas effektivt mot fästningar vid havet först när Gustav Vasa i mitten av 1522 fick understöd av fartyg från Lübeck. Ett år därefter intogs Stockholm (17 juni 1523, Gustav Vasa gjorde sitt intåg i staden på midsommardagen den 24 juni och Kalmar (7 juli samma år). 10 oktober 1523 föll de sista fästena i Finland. Gustav Vasa hade lett största delen av kriget som riksföreståndare och avslutade det som kung.

Denna artikel använder sig av material från Wikipedia.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × 5 =