Karl XII och Stora nordiska kriget

Krigsutbrottet

Redan vid tiden för Karl XI:s död försökte Danmark i hemlighet knyta förbindelser med Ryssland, för att där vinna stöd mot Sverige. Den svenska regeringens energiska inskridande till Holstein-Gottorps förmån gav Danmark anledning att lägga ytterligare vikt vid denna förbindelse, vilken emellertid under tsar Peters långa västerländska resa (1697-98) inte gjorde några egentliga framsteg. I detta skede började August den starke, kung av Polen och kurfurste av Sachsen, understödd av den landsflyktige livländske adelsmannen och politikern Johann Patkul, dra upp planer för en erövring av Livland. Hans förslag om ett anfallsförbund mot Sverige fann god jord i Köpenhamn och Moskva, och delvis även i Berlin. Under sommaren och hösten 1699 förhandlades i djupaste hemlighet allianser mellan Danmark, Ryssland och kung August fram. I februari år 1700 angrep så de sachsiska trupperna Riga med närliggande befästningar, och i mars samma år inskred kung Fredrik IV av Danmark med väpnad makt mot hertigen av Holstein-Gottorp. Därmed hade stora nordiska kriget inletts, vilket skulle komma att vara ända till 1721.

Karl XII år 1700, målning av David von Krafft från 1706
Karl XII år 1700, målning av David von Krafft från 1706

Danmark

Om alla de hotande förberedelserna från Sveriges grannländer hade den svenska diplomatin inget att berätta, varför överfallet kom fullständigt oväntat. Karl XII beslöt att genast slå till hårt mot Danmark, medan Livlands försvar nödtorftigt stärktes genom att trupper skickades dit från Finland. Sålunda drev han hårt på utrustningen av flottan i Karlskrona, samt rekvirerade diplomatiskt stöd och flottstöd från sina allierade England och Nederländerna. När de allierades flotta kommit till Öresund lyckades Karl XII, genom en av Hans Wachtmeister på kungens uttryckliga befallning företagen vågsam seglats genom Flintrännan i juli, förena sin flotta med denna, trots danskarnas försök att hindra detta. Den 25 juli 1700 genomfördes under kungens personliga befäl en lyckad landstigning vid Humlebæk med 4 300 man. Svenskarna mötte svagt motstånd, och hotet mot Köpenhamn tvingade Fredrik IV att lyssna till sjömakternas krav och att den 8 augusti sluta freden i Traventhal med hertigen av Holstein-Gottorp, där han även förband sig att överge förbundet med Sveriges fiender.

Undsättande av Östersjöprovinserna

Segern vid Narva, målning av Gustaf Cederström från 1910
Segern vid Narva, målning av Gustaf Cederström från 1910

När Karl XII efter denna snabba framgång förberedde en undsättningsexpedition till Livland nåddes han i Blekinge av underrättelsen, att även tsar Peter förklarat krig och börjat belägra Narva. Sedan han den 6 oktober landstigit vid Pernau fick han veta att August den starke hade upphävt sin fruktlösa belägring av Riga. Karl XII skred nu i stället till Narvas undsättning. Vid ankomsten till trakten av Narva yrkade han på ett omedelbart angrepp på de ryska linjerna, och under ledning av Carl Gustaf Rehnskiöld vann så svenskarna den 20 november den lysande segern i slaget vid Narva, en av den svenska militärhistoriens största segrar. Under vintermånaderna, medan Karl XII i trakten av Dorpat (själv residerade han i slottet Lais) övade sina trupper, stärkte kung August sitt förbund med tsar Peter genom ett personligt möte med denne i Birsen år 1701. Han avtvingade tsaren löfte om betydande subsidier och ryska hjälptrupper, och hoppades att därigenom bli i stånd att under sommarens fälttåg erövra Riga. Samtidigt med detta var det tänkt att tsar Peter genom anfall på Ingermanland skulle oroa svenskarna. Karl XII beslöt sig emellertid för att uppsöka och krossa kung Augusts egen krigsmakt i Kurland, och vände sig sålunda på sommaren 1701 mot trakten av Riga. Den 9 juli 1701 gick han över floden Düna med de svenska trupperna, och på flodens södra strand mötte han och besegrade den sachsiska armén i slaget vid Düna. Efter detta kunde svenskarna sätta sig i besittning av hertigdömet Kurland.

Krigspolitiska vägval

I Italien hade vid denna tidpunkt den konflikt utbrutit som kom att leda till det spanska tronföljdskriget och omfatta hela Västeuropa. Alla parter som var engagerade i denna konflikt arbetade hårt för att knyta till sig stöd från utomstående staters sida. August den starke bedrev därvid ett dubbelspel på högsta nivå, och bjöd ut sina tjänster växelvis åt den ene och den andra parten i konflikten, samtidigt som han försökte göra båda till freds genom en del knappast allvarligt avsedda fredsinviter till Sverige, allt under det att han arbetade hårt för att förstärka sin för Polen avsedda krigsmakt. På den svenska sidan höjdes nu åtskilliga röster (framför allt från Bengt Gabrielsson Oxenstierna) för att man borde sluta fred med kung August och försöka ingripa i den västeuropeiska konflikten. Karl XII betraktade emellertid, och detta säkerligen med fullt fog, utsikterna till en varaktig fred med kung August som ytterst små. Han hade heller ingen lust att offra de möjligheter som nu tycktes finnas att tukta de farliga grannarna för en inblandning i den spanska konflikt som inte berörde Sverige. Karl XII gjorde därför till regel att i de västeuropeiska stridigheterna iaktta strikt neutralitet, dock under fasthållande av den för Sverige gynnsamma vänskapen med sjömakterna, för att kunna samla alla krafter mot kung August och dennes allierade tsar Peter. Av dessa båda ansåg han att August genom sin sachsiska krigsmakt var den mäktigaste, liksom han var den mest opålitlige, och han önskade därför slå så hårt mot denne att han för framtiden blev ur stånd att skada Sverige. Möjligheterna till detta visade sig nu finnas i det inrikespolitiska läget i Polen alltsedan Augusts regeringstillträde.

Det polska fälttåget

Då danskarna tvingats ur kriget mot Sverige och ryssarna slagits vid Narva år 1700 fortsatte Karl XII söderut för att göra upp med Sachsen-Polen och deras kung, August den starke, i stället för att göra upp med Ryssarna så ville Karl XII få med Polackerna på hans sida och avsätta August den starke så att Han kunde sätta in en marionettkung som lydde honom. Karl XII tänkte att med de polska trupperna så kunde han säkert krossa Ryssland en gång för alla.

Karolinska armén gick i vinterkvarter och fortsatte 1701 söderut. Vid övergången av Düna nära det svenska Riga utbröt ett slag som gick bra för svenskarna. Året därpå besegrades polacker och ryssar vid Kliszow. Det gick bra för den svenska armén under kung Karls befäl. Samtidigt anföll tsar Peter det svenska Livland men besegrades i Slaget vid Gemäuerthof med följden att en värdefull rysk tross föll i svenska händer. Fred slöts i Warszawa 1705 men än var inte August besegrad.

En frukost i Ravicz, Polen 1704;

Konungen av Sverige har reslig gestalt men går med huvudet böjt. Hans huvud är toppigt, håret glest mot pannan, tätare mot nacken, liksom igelkottars taggar brukar vara, rakt, rikt, till färgen gulaktigt. Ansiktet och kroppen i övrigt äro föga fylliga. Ögonen äro blågrå, det högra lyfter han ofta, varvid vitan på ett påfallande sätt framträder. Skäggväxten är gles, händerna grova, fingrarna långa, tvättade, naglarna klippta (detta till vederläggande av de lögnaktige som utspritt att konungen varken tvättar händerna eller klipper naglarna). Åthävorna och uppsynen mycket allvarsamma och föga godmodiga. Han föreföll mig halta något på högra foten, man säger att det beror på ett olycksfall som han för några år sedan drabbats av.

— Ur Karolinska Förbundets Årsbok 1922

Uppgörelsen i Sachsen

År 1706 marscherade svenskarna in i Sachsen österifrån. En ny sachsisk-rysk här anföll vid Fraustadt men mötte ett gruvligt nederlag genom den klassiska dubbla omfattningen. Den andra freden, som satte slut på fälttåget och förhöjde Karl XII av Sverige till toppen av hans bana, slöts i Altranstädt 1706. Året därpå marscherade den nyförstärkta svenska armén ut ur Sachsen, på väg österut (se ryska fälttåget).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − tjugo =