Karl XII

Karl XII, född den 17 juni 1682, död den 30 november (11 december n.s.) 1718, var kung av Sverige från 1697 till sin död. Han är tillsammans med Gustav II Adolf Sveriges mest kände ”krigarkung”. Han var son till Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä., bror till Ulrika Eleonora d.y. och kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp.

Barndomen

Karl XII föddes på slottet Tre Kronor den 17 juni 1682. Hans far Karl XI skrev i sin almanacka;

Den 17 juni, som var om lördagsmorgonen klockan tre fjärdingar på sju, blev min gemål förlossad och födde en son. Gud vare därför innerligen tack och lov, som haver hulpit henne, han hjälpe henne snart till sin förra hälsa igen!

Han fick en omfattande utbildning, och bland hans lärare märks särskilt professorn vid Uppsala universitet, Andreas Nicolai (Norcopensis, adlad Nordenhielm), kanslirådet Thomas Polus, kammarherren Gustaf Cronhielm, ingenjörsofficeren Carl Magnus Stuart samt Strängnäs biskop Erik Benzelius d.ä. Karl XII var ett begåvat barn och lärde sig latin, tyska och franska, samt fick goda insikter i de för denna tid viktiga teologiska frågorna. Särskilt intresserade han sig emellertid för matematiken och den militära undervisningen. Samtidigt som han fick god kunskap i allt som ansågs tillhöra en dåtida furstes vetande, fick han också god fysisk motion genom att han tidigt började delta i faderns jakter och långritter. Efter att hans mor, drottning Ulrika Eleonora d.ä., hade avlidit 1693, och då hans far var mycket upptagen av rikets styrning, tog änkedrottningen Hedvig Eleonora hand om prinsens och hans båda systrars uppfostran. De tre kungabarnen kom genom detta att få starka band till sin farmor, som de genom livet stod mycket nära.

Förmyndarstyrelsen

Vid knappt femton år blev Karl XII Sveriges kung efter faderns död den 5 april 1697. Den av fadern förordnade förmyndarstyrelsen utgjordes av änkedrottningen (med två röster) samt de fem kungliga råden: kanslipresidenten Bengt Gabrielsson Oxenstierna, Kristofer Gyllenstierna, Fabian Wrede d.ä., Nils Gyldenstolpe och Lars Wallenstedt. Samarbetet i förmyndarstyrelsen fungerade inte bra, delvis beroende på minnet av den hårda kritik som drabbat Karl XI:s förmyndare, och de försökte nu skydda sig genom att ofta kalla in den unge kungen till överläggningarna och förmå honom att själv uttala sig i olika frågor. Senare väcktes dock tanken att det vore lämpligast att låta kungen själv överta regeringsansvaret. Vid den riksdag som med anledning av Karl XI:s begravning hade sammankallats till Stockholm i november 1697 framställdes inom adeln, under samförstånd med förmyndarna och rådet, förslaget att kungen omedelbart skulle förklaras myndig. Detta förslag godkändes också av samtliga stånd. Sedan förmyndarna nedlagt sitt uppdrag och städerna den 13 december gett kungen sin hyllnings ed, blev Karl XII den 14 december 1697 krönt i Stockholms Storkyrka. Vid ceremonin framhölls hans ställning som enväldig kung genom att han inte avgav någon kungaförsäkran samt att han själv satte kronan på sitt huvud.