Karl XII:s (av Johan Peter Molin modellerade) staty avtäcktes den 30 november 1868 i Kungsträdgården i Stockholm. Den svenska armén reste 1860 en vård till hans minne vid Fredrikshald. Minnesvården är belägen ett gott stycke norr om den plats, där enligt noggranna historisk-topografiska undersökningar kungen torde ha drabbats av det dödande skottet. Denna plats utmärks nu av en där av general Ræder som kommendant på Fredrikstens fästning (1899) uppsatt enkel minnesvård, bestående av en korsmärkt granitkula jämte minnestavla. Till minne av Karl XII:s vistelse i Altranstädt och fördraget där 1707 avtäcktes den 1 september 1907 en obelisk på slottsborggården. En av den ungerske skulptören R. Füredi utförd minnestavla, i relief framställande Karl XII till häst, avtäcktes i april 1924 i Debreczen till minne av att Karl XII under sin hemfärd från Osmanska riket rastade där den 13 november 1714. Minnestavlan avser samtidigt att vara ett uttryck för Debreczens studenters tacksamhet för svensk hjälp under nödåren efter första världskriget.
Öppnandet av Karl XII:s grav
På framställning av Karolinska förbundets styrelse medgav Kungl. Maj:t år 1917 att i samband med förestående reparationsarbete på Karl XII:s sarkofag kungens kista skulle få öppnas och en förnyad vetenskaplig undersökning företas av skottskadan på kraniet. Denna undersökning, som leddes av professor Algot Key-Åberg och utsträcktes att gälla även kungens benbrott och skottskada i foten, verkställdes den 18 juli 1917 i det Gustavianska gravkoret, dit kistan hade flyttats dagen innan¹. Undersökningens resultat presenterades först i samband med ett föredrag på Karolinska förbundets sammankomst den 30 november 1917¹, och sammanfattades i den av Algot Key-Åberg och Arthur Stille utgivna publikationen ”Konung Karl XII:s banesår” (1918) på så sätt, att den dödande projektilen varit en enda, rund och av kalibern 18-20 mm samt passerat genom hjärnskålen med initialöppning i vänstra tinningtrakten och utgångsöppning i den högra, i sannolikt rak bana med förlopp något riktat bakåt. Projektilbanan inom huvudet har ”under förutsättning att huvudet, då projektilen passerade därigenom, intagit vanlig upprätt ställning, inte företett någon avsevärd lutning mot rummets horisontala plan”. Projektilen har ”med stor levande kraft tillryggalagt vägen genom huvudet”. Tidigare gravöppningar hade skett 1746, 1799 och 1859, varav endast den sista kan räknas som rättsmedicinsk, då läkaren Gustaf von Düben förde protokoll.[1] Med största sannolikhet har graven även öppnats inofficiellt vid flera tillfällen.
Stupad eller lönnmördad?
Inte långt efter Karl XII:s död började rykten spridas att kungen hade lönnmördats. I en recension av Algot Key-Åberg och Arthur Stilles ”Konung Karl XII:s banesår” i ”Historisk tidskrift” 1919 av Carl Hallendorff drar denne slutsatsen att enligt detta undersökningsresultat lönnmord inte är uteslutet. Ballistikexperten Gunnar Grenander (1988) har dock med en ballistisk och topografisk undersökning kategoriskt avvisat tanken på ett lönnmord. Grenanders slutsats är att Karl XII träffades av en så kallad druvhagelkula som sköts från någon av fiendens kanoner på det cirka 625 m avlägsna Overberget.
Men andra menar att Rolf Uppström i boken ”Mysteriet Karl XII:s död” (1994) har bevisat att Grenanders undersökning inte håller. Grenander skall ha begått flera sakfel – till exempel skall han ha räknat fel på kulans hastighet och varit ”dåligt påläst” i största allmänhet. Uppström avvisar på punkt efter punkt Grenanders argument och visar att Overberget med största sannolikhet kan räknas bort som kulans utgångsplats. Till saken hör att kulhålet i Karl XII:s kranium är av sådan storlek att norska musköter inte kan komma i fråga, eftersom de laddades med kulor av mindre diameter. Svenska musköter laddades med kulor av samma storlek som den dödande kulan måste ha haft. I Karl XII:s kranium finns för övrigt inget blysplitter, och för att få en norrman som skytt, måste Grenander föreslå druvhagel. Huvudalternativet till Grenanders teori är den så kallade ”kulknappen”, som finns på Varbergs museum. Kulknappen bygger på en sägen som säger att Karl XII blev skjuten från de svenska leden och att en soldat Nordenstierna skall ha sett detta samt plockat upp kulan, som han fann vara en omgjord knapp från en av Karl XII:s uniformer. Han skall sedan ha tagit med kulan hem till Deragård, som ligger i Öxnevalla i Västergötland. Nordenstiena skall sedan efter en prästs råd ha kastat kulknappen i ett grustag, där den genom en slump återfanns 1924 för att 1932 slutligen hamna på Varbergs museum.
År 2002 genomfördes DNA-undersökningar under ledning av med. dr Marie Allen vid Uppsala universitet av blodresterna på den berömda ”kulknappen”. De visade sig överensstämma med Karl XII:s DNA-profil. Blodresterna var dock allt för begränsade för att några säkra slutsatser skulle kunna dras.
Både Grenanders förslag (druvhagel från Overberget) och kulknappsteorin anses av många för osannolika, och Peter From söker i sin bok Karl XII:s död – gåtans lösning (2005) leda i bevis att den dödande kulan avlossades av en norrman med musköt. I boken, som är den hittills mest omfattande undersökning som har gjorts kring Karl XII:s död, tar författaren hjälp av expertis från hela världen för att styrka teorin om muskötkulan. Senare har historikern Dick Harrison anslutit sig till Peter Froms uppfattning. Peter Englund omfamnar Svante Ståhls avhandling där dödsorsaken anges vara ett Karteschskott från Overberget vilket överensstämmer med uppgifterna av ögonvittnena. Frånvaron av blyrester i såret förklaras av Ståhls bevisning av smidda järnskrån i möjlig kaliber förekom i fästningens inventarieförteckning.
Rolf Uppström återkom till ämnet 2006 då han i en artikel i Karolinska Förbundets Årsbok granskade de senaste årens forskning. Hans slutsats blev att frågan fortfarande var långtifrån avgjord och förordade nya undersökningar. En undersökningsgrupp med historiker, medicinare och tekniker bildades i slutet av 2007 på initiativ av Bengt Grisell vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. En ansökan om gravöppning kommer att göras. Syftet är bl a att göra förnyade fotograferingar av kraniet, och elektronmikroskopisk undersökning av lösa benbitar i kraniet för att utröna vilka eventuella metallrester som finns kvar.