Gustav Vasa som person


Gustav Vasas sätt att styra var genom personlig maktutövning. Han var kraftfull i sin maktutövning och inte sällan hänsynslös, och lät ibland högre intressen stå tillbaka för det omedelbart praktiskt nyttiga. Gustav Vasa var en bra talare, var själv inte lärd men värderade bildning och såg till att ge sina söner god utbildning.

Gustav Vasas systerson Per Brahe beskriver honom (vid 30-40 års ålder) så här:
gustaveriksson
Han var av passelig manslängd, vid pass tre Stockholmsalnar och en tolftedels kvarter, (= ung. 179 cm) hade ett ”trint” huvud, vitgult hår, ett vackert, stort, långt skägg, skarpa ögon, liten rak näsa, en välbildad mun, rödletta kinder och rödbrun kropp, så välskapad som någon målare kunde önska sig, och så hel, att där ej fanns en fläck, som man kunde sätta en nålsudd uppå.

Manlig och kunglig klädebonad bar han gärna, och på vad sätt kläderna än voro skurna, passade de honom väl. Han hade ett skarpsinnigt omdöme och överträffade, ehuru han ej själv haft tid att öva sig i bokliga konster, många, som hade studerat. Han kunde träffande bedöma målningar och ”beläten”, porträtt och byggnader, landskap, djurs, örters och träds proportioner och egenskaper.

Han var gudfruktig och förde ett ärbart liv, så att han som ogift aldrig blev beryktad för någon konkubin; man visste ej heller tala om några hans oäkta barn, och sitt äktenskap höll han väl. Han var ock mycket lyckosam i allt vad han företog sig, i spel, när man någon gång förmådde honom därtill, i åkerbruk och boskapsskötsel, i fiske och malmfynd, ja till och med i att upptäcka dolda skatter i jorden.

Medicinskt finns osteologiska uppgifter om att han var cirka 173 cm, hade en svår tandinfektion och eventuellt någon form av benröta.

Beskrivningarna av Gustav Vasa har fortsatt att variera igenom tiderna. Under nationalismens 1800-tal togs Gustav Vasa som symbol för Sveriges enande och sågs som en stor nationalhjälte, och det var under denna nationalistiska yra som man bestämde sig för att hålla Vasaloppet i början av 1920-talet och som ett knäckebrödsfabrikat fick namnet Wasa. Efter andra världskriget har historieskrivningen istället varit mer till hans nackdel, särskild kritik mot forna tiders historieskrivare gavs av Vilhelm Moberg som menade att kungen var en vanlig furste som styrde riket efter machiavelliska principer, en urusel regent som i kölen av att högadeln dödats under unionsstriderna och att en ny kyrka införts, ensam kunde förskansa sig makt och rikedomar.

Enligt Lilla Uppslagsboken tryckt 1974 var Gustav ”ej bokligt lärd men en sällsynt praktisk begåvning, god stilist och talare samt kraftfull men hänsynslös, häftig och sjukligt misstänksam.”

1 reaktion till “Gustav Vasa som person”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fjorton − 4 =